Forskaren som sökare

Av Torbjörn Fagerström (f 1944), professor i teoretisk ekologi vid Lunds universitet och prorektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala.

Sänt i "Tankar för dagen", P1, 030922. Återges här med författarens tillstånd.

Det finns många bilder av vad en forskare är för slags figur. I populärlitteraturen framställs han eller hon ofta som en världsfrånvänd virrpanna, som en professor Kalkyl, eller, varför inte, som en Skalman - ni vet han i Bamse. I media och i allmänhetens ögon är forskaren däremot främst en expert, den som kallas in för att i några korta och kärnfulla ordalag meddela hur det ligger till. Ni känner till bilden från TV-soffan.

Men jag vill förmedla en annan bild av forskaren. Den bilden är sannare, som jag ser det. Det är forskaren som sökaren, som den som ger sig i kast med det okända, som den som minst av allt är tvärsäker, som den som är ödmjukt medveten om hur lite vi egentligen vet. Mitt perspektiv är förstås naturvetarens, men jag tror att det jag säger är ganska allmängiltigt.

Tänk efter lite kring förhållandet mellan det vi vet och det vi ännu inte vet om naturen. Det vi vet är redan det ofattbart mycket, ja bokstavligen ofattbart eftersom ingen enskild människa kan greppa all den kunskap vi redan har om naturen. Det handlar om hyllkilometrar eller hyllmil, ifall nu mängden litteratur inom naturvetenskapen tas som ett mått på mängden vetande.

Desto mera fascinerande då att fundera över hur mycket det är som vi inte vet. Exakt hur mycket som ännu finns kvar att veta om naturen är förstås omöjligt att säga. Men vi kan vara säkra på att vi ännu bara har simmat runt lite i ytvattnet på det vetbaras ocean. Låt mig ge ett par exempel. Antalet arter av växter och djur på jorden uppskattas till 50, kanske 100, miljoner. Vi har beskrivit och namngivit ett fåtal miljoner arter, alltså bara några procent av det verkliga antalet. Det som finns kvar att veta om arter är alltså mycket mera än det vi vet.

Eller tänk på universum och den vetenskap som studerar den, astronomin. Om det är som astronomerna säger, nämligen att universums storlek är oändligt, så finns det rimligtvis också oändligt mycket som vi ännu inte vet om universum - hur många solar och planeter universum innehåller, t.ex. Oändligt mycket - tanken svindlar. Hur många hyllkilometrar krävs det för att rymma oändligt mycket vetande?

Sett i det perspektivet förändras bilden av vad en forskare är för slags figur. Visserligen måste han eller hon förstås vara väl inlåst på kunskapen inom sitt forskningsfält - det gäller att vara väl förtrogen med det vi hittills vet inom fältet. Men minst lika viktigt är att förstå att det vi vet i de flesta fall är mycket mindre än det vi inte vet. Förstår man det så blir man en sökare - och då är en av förutsättningarna för att bli en bra forskare uppfylld.

Är man en sökare så vill man oftast veta mera, och för forskaren innebär det att träna sig i de metoder som vi sammantaget kallar för vetenskaplig forskning. Det är nämligen just de metoder som används inom vetenskapen för att ta reda på saker som vi inte redan vet. Sedd på det sättet blir forskaren förvisso en expert - men främst en expert på hur man med olika finurliga knep lurar naturen att avslöja lite mera av sitt väsen.

Så i det avseendet är det faktiskt ingen större skillnad mellan en forskare och vilken reflekterande människa som helst. Vi är alla medvetna om att vi egentligen vet ganska lite. Enda skillnaden är att det är forskarens yrke att försöka ändra på det.

• Uppsala University
  • Dept. Neuroscience
    • Unit of Pharmacology
      • Dan Larhammar