Mening med livet

Av Nils Uddenberg (f 1938), professor, författare, läkare och docent i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning.

Sänt i "Tankar för dagen", P1, 080421. Återges här med författarens tillstånd.

Jag tillhör de människor, som inte ser någon mening med mitt liv. Men, bli nu inte rädda! Jag tänker ingalunda ta livet av mig. Inte heller anser jag att jag lever ett meningslöst liv.

Jag menar bara att det inte finns någon tanke bakom att just jag har kommit till världen. Jag har lika lite som någon annan människa skapats därför att någon högre makt skulle vilja använda mig för någon särskild uppgift.

Inte heller tänker jag mig att den värld där jag och alla andra lever har skapats av någon mer eller mindre kärleksfull vilja. Den har formats av krafter som inte har det ringaste med goda eller onda avsikter att göra. Men det utesluter inte att jag kan se hur mitt liv ingår i ett sammanhang som är mycket större än jag själv. Vetenskapen visar hur jag själv och alla andra människor har uppkommit genom lagar som verkat i årmiljarder och gett form åt alla de organismer som lever på den här planeten. Jag är en obetydlig del av en gemenskap som sträcker sig från amöban till människan; från livets uppkomst för ofattbart länge sedan till det liv jag och mina närmaste lever idag.

Jag själv, en fågel – ja till och med en blåsippa eller kantarell – delar vissa biologiska förutsättningar och när jag denna skånska vårmorgon hör koltrasten sjunga utanför fönstret och ser påskliljorna slå ut i trädgårdarna kan jag känna en djup och glädjefull samhörighet med allt det liv som strömmar emot mig. Även om jag inte tänker mig att någon välvillig och allsmäktig vilja har gett upphov till denna vidunderliga helhet, kan jag känna både glädje, vördnad och ödmjukhet inför den.

Men hur blev det då med meningen med livet? Hasse Alfredson lär ha sagt, att ”livet är som en påse, det är tomt och innehållslöst om man inte fyller det med nå't”. Ungefär likadant tänker jag. Frågan är vad vi ska fylla påsen med. Låt mig komma med några förslag:

Många människor finner sitt arbete meningsfullt. Det kan gälla både det arbete som vi gör för att förtjäna vårt uppehälle och det som vi utför av ideella skäl. Det behöver inte handla om stora saker. Att ha varit till hands för en arbetskamrat, ha löst ett problem eller ha bidragit – om än så blygsamt – till en utveckling som man finner positiv, kan vara något utomordentligt värdefullt.

Men viktigast av allt är ändå gemenskapen med andra människor. De flesta av oss har vänner, partners, barn, föräldrar, syskon, barnbarn eller andra som står oss nära. Vi vet att de betyder något för oss – och att vi gör det för dem. Kärleken och omsorgen om dessa nära och kära – och den kärlek och omsorg vi får tillbaka från dem – hör till det viktigaste livet har att ge oss.

Men åtminstone som jag uppfattar saken, är varken arbetsuppgifterna eller kärleken något som har tilldelats oss av en högre makt. De är behov som utgår från oss själva och som vi kan – ja kanske till och med har en plikt att – göra det bästa möjliga av. Bara för att våra liv inte har tillkommit i något speciellt syfte, behöver de sannerligen inte sakna innehåll och mening. Det ger oss tvärtom både frihet och ansvar.

• Uppsala University
  • Dept. Neuroscience
    • Unit of Pharmacology
      • Dan Larhammar